Vandring i Tramuntanabergen

Vi vandrade iväg till grannbyn Bianaraix. Efter ett glas nypressad apelsinjuice fortsatte vi till leden upp genom ravinen.
Terrassodlingarna skiftar i olika färger.
Vi har kommit en bit upp och Biniaraix ligger nu nedanför oss.
Stora delar av vandringslederna är stensatta.
Tidvis är det inget vatten här, men för några dagar sedan regnade det ca 250 mm på två dygn!
Lars har härlig matsäck med. Bara att njuta av mat, sällskap och naturen. Det blev en av de bästa dagar jag haft här i Sóllerdalen.
Här får mormor Birgitta lite problem, men de är ju till för att övervinnas. Lite osäker i knän och vrister är det bäst att sitta på ändan och få en hjälpande hand av vandrings-kompisen.

Kängor och speciella vandringsstrumpor blir ordentligt testade och är perfekta. Tack till Lars som hjälpte välja dem tidigt i våras.
Lars är van vandrare och väljer rätt väg. Men vi tror inte på tiderna som stod där....
Murar och olivträd upphör aldrig att imponera. På varje tänkbar liten plats har det byggts en terrass, om så bara för ett enda träd!
Naturen är verkligen skiftande och full av överraskningar. Det här var nästan kusligt vackert!
Ett foto kan inte återge de verkliga upplevelserna!
Jag blandar nog bilderna lite. Men snart är vi uppe.
Nu har vi nått toppen och får en bild av Sóller, Porto Sóller och Medelhavet.
Här är vi på väg ner mot Biniaraix igen. Vilken tur att jag fick låna stavar!
Att stava sig fram känns helt naturligt, det har ju varit en hel del skidåkning genom åren.
Stämningsfullt och vackert skymtar de små casitorna fram på olivterrasserna.
En släkting till vår ljung...
Ofta hörs bjällror och ibland ser vi fåren också. Några mötte vi på vägen och tog det försiktigt för att inte skrämma dem.
Högst där uppe tog vi oss fram på baksidan av toppen.
Vägen ner går inte endast neråt.... Allt regn har på vissa ställen underminerat murarna. Här var det bara att klättra över stenarna. På andra sidan var det ganska brant ner...

Tack till Lars som vågade ta med en ovan 74-åring upp i bergen. Om man inte kan ta sig ner för egen maskin, så blir man förhoppningsvis upphissad till en maskin med roterande blad...

Efter 6 timmar var vi tillbaka i Biniaraix. Försiktig vandring efter allt regnande och flera fikapauser. Och inte minst kamera-pauser...